jag såg Paper Heart, som är en indiefilmdokumentär, innan. den var väldigt, väldigt fin, även om jag väntade mig mer än det som visades. nu är det såhär att jag älskar indiefilmer. jag älskar äkthetskänslan genom hela filmen. jag älskar humor som är menad för bara vissa få att förstå, för jag relaterar så mycket lättare till sådan humor än de syns i amerikanska komedifilmer. jag älskar underliga filmprojekt som folk kan få för sig att göra som de sedan genomför. och jag älskar framförallt socialt awkarda människor, för att de brukar uttrycka sig på ett djupt personligt plan och säga det de tänker högt utan att förstå "konsekvenserna" av det. det är en sådan fin egenskap, tycker jag. alla dessa fina saker poträtteras i filmen när Charlene Yi åker runt med ett filmteam runt i olika stater i USA och intervjuar riktiga par, personer som har skiljt sig och barn om kärlek. de anekdoter som berättas av paren och personernas hyllningar till kärleken är också fina och värda beröm. men problemet sitter framförallt i att Michael Cera och Charlene Yi spelar påhittade versioner av sig själva. såvitt som jag har förstått så hade de inget manus när de gjorde filmen, utan det verkar som de fick improvisera de flesta av sina scener, och egentligen finner jag det otroligt eminent, men det gav dem ingen utveckling i deras påhittade förhållande på ett djupare plan. jag kan förstå att det kan bli väldigt svårt att försöka spela ett realistiskt par när ett filmteam förföljer en och det är meningen att det ska bli lite awkard sådär och det som de ska skildra är att de inte vill bli filmade utan vill de vill ha ett privatliv, men i vissa delar av filmen känns Charlene Yi och Michael Cera verkligen awkard i deras kommunikation, och nu menar jag på ett sätt som kan verka väldigt besvärligt. filmen visar inte så mycket av deras personligheter som jag hoppades på att den skulle göra, jag fick nästan inte reda på någonting om deras påhittade roller och man fick inte se så mycket av de förklara sin kärlek för varandra. vissa saker de gjorde var verkligen lysande spelat och äkta, de hade väldigt fina stunder med varandra tillsammans (som i den scenen som bilden visar, åh, fin fin fin!). jag tror bara att det hade blivit någon aning bättre om de hade fått spela fiktionella karaktärer och om de hade haft ett manus att gå utefter, för det skildrades inte så mycket mer av deras relation än vissa ömma, fina stunder de hade tillsammans och att de blev besvärade av filmteamet. tyvärr skildrades det till större delen av filmen att de inte skulle känna sig bekväma med filmteamet i närheten, det tog alldeles för stor plats irrerelevant nog och det förstörde filmen litegrann. i alldeles för många scener lyser Charlene Yis osäkerhet igenom, och jag får inte reda på så mycket om henne. hon verkar vara en rolig person men det är bara ett intryck jag får och inte riktig kunskap om henne. på flera ställen märktes det att hon inte visste vad hon skulle säga, och ibland kändes det som Michael fick ta upp tråden. de förblev på samma besvärade plan genom hela filmen och blev inte mer bekväma även om det gick en viss tid för deras förhållande. det blev för awkard ibland, även om det var roligt ibland när filmteamet retades med paret. över allting så tycker jag dock att den är himla bra och sevärd ändå.
musiken var väldigt bra för övrigt, och denna sången var min favorit från soundtracket. Zach Condon och Perrin Coultier från Beirut (!) skapade en oerhört vacker instrumental sång som känns som en precis sådan musik som man vill vakna upp till på morgonen.
